Fyra frågor som avgör om tvekan handlar om projektet eller om rädslan

Det här är inte en checklista för att kvalificera bort er själva. Det är fyra konkreta frågor att ta med sig in i nästa internt samtal om ett projekt som fortfarande bara diskuteras, inte drivs. Det är ett sätt att skilja på verkliga hinder och gammal osäkerhet, innan tvekan får bestämma åt er.

Fyra frågor räcker för att i de flesta fall komma fram till svaret, om de besvaras ärligt, utan att fastna vid det första bekväma svaret.

Är det pengarna, eller är det osäkerheten om vad pengarna köper

Många drar sig för att ta in extern hjälp av rädsla för kostnaden. Men ofta handlar oron inte om summan i sig, utan om att inte veta vad man faktiskt får för den. En rädsla för ett odefinierat pris är en annan sak än en rädsla för priset. Fråga er själva om det ni egentligen vill ha är ett lägre pris, eller en tydligare bild av vad som ingår. Det senare går att lösa genom att helt enkelt fråga, innan något beslut fattas.

Storleksfrågan förtjänar extra eftertanke, eftersom den så ofta får styra beslutet trots att den sällan är den relevanta variabeln.

Är projektet för litet, eller känns ni bara för små

Det är lätt att blanda ihop projektets faktiska komplexitet med det egna bolagets storlek. Ett bolag med få anställda kan ändå ha ett tekniskt avancerat problem som kräver djup kompetens. Ett stort bolag kan brottas med en enkel fråga som bara aldrig fått rätt uppmärksamhet. Fråga er om problemet i sig är litet, eller om det bara känns litet för att ni är få som jobbar med det. Det är sällan samma sak.

Har ni redan svaret, eller väntar ni på att slippa fatta beslutet

En variant av tvekan handlar inte om osäkerhet i sak, utan om obehaget i att äga ett beslut. Att vänta känns säkrare än att välja, för att ett val som visar sig fel går att klandra en själv för, medan ett obeslut sällan känns som någons ansvar. Fråga er om ni faktiskt saknar information för att fatta beslutet, eller om informationen redan finns och det bara är obehaget i att stå bakom valet som håller er kvar i vänteläge.

Är ni rädda för att misslyckas tillsammans med någon, eller för att misslyckas ensamma

Den här är den svåraste att svara ärligt på. En del av tvekan handlar sällan om projektet, utan om obehaget i att blanda in någon utomstående i något som känns personligt, särskilt om idén är ens egen. Men att misslyckas ensam, i det tysta, kostar precis lika mycket som att misslyckas tillsammans med någon, förutom att man då står helt utan lärdomar att ta med sig vidare. Ett misslyckande som delas med någon annan går att analysera efteråt, tillsammans, vilket gör att nästa försök blir bättre underbyggt. Ett misslyckande som begravs i tystnad riskerar istället att upprepas, för att ingen någonsin fick chansen att förstå exakt vad som gick fel.

Ett bra sätt att pröva svaren är att formulera dem högt för någon annan, snarare än att bara tänka igenom dem själv. Det som låter rimligt i huvudet visar sig ofta hålla sämre när det ska förklaras för en kollega eller en partner. En motivering som bygger på en riktig avvägning brukar hålla för att sägas högt. En motivering som egentligen bara är en ursäkt för att slippa ta steget brukar avslöja sig själv, någonstans mitt i meningen.

Svaren på de här fyra frågorna avslöjar oftast samma sak. Det som håller kvar bolag i tvekan är sällan projektet i sig. Det är osäkerheten om vad som väntar på andra sidan av att fråga. Den osäkerheten löses inte av att vänta längre. Den löses av att ställa frågan och se vad svaret faktiskt blir.

Det svåra är inte att förstå det här i teorin. Det svåra är att göra det, särskilt om man är van att lösa saker på egen hand och inte har någon som håller en till svars för att steget faktiskt tas. Den vanan, att klara allt själv, har byggt många framgångsrika bolag. Den är sällan lika bra på att bryta det mönster som håller ett enskilt projekt fast i tvekan.